Leia är äntligen hos oss!

Kom hem från BB igår eftermiddag, euforiska, lyckliga, , lättade, stolta och svävandes på små rosa moln (ja ingen mening med att ens försöka beskriva känslan för de går helt enkelt bara inte!) men samtidigt så oändligt trötta...trött efter förlossningen, sömnbristen (sovit 8 timmar på 3,5 dygn) och omställningen i sig. Har av den anledningen inte orkat ringa runt till fler än familjen, är superglad för alla gratulationer och hälsningar från er alla, det värmer starkt ska ni veta, och jag vill gärna att ni kommer hit framöver och hälsar på, men just nu när adde har sina 10 pappa-dagar känner jag för att ta vara på dem och bara vara "vi 3" .

Har fått så många råd från alla som inte tagit vara på dom första dagarna utan haft mer eller mindre kaffe-stuga hos sig för jämnan, knappt inte hållt sitt eget barn för att bebisen istället vandrat runt i alla andras famnar, så nej, de här dagarna kommer aldrig tillbaka och så vill jag inte ha det.Sen kommer vi självklart ta emot besök av mor och farföräldrar, syskon och så, och det är ju en hel del för oss, så jag tror att det ändå är uppbokat nästintill hela denna vecka, iallafall nåt besök varje dag...men det är ju väldigt kul samtidigt.

Men hoppas ni förstår att ni får vänta lite på att glutta på Leia, men ni ska få det, jag lovar ! =)

Vet att det är många som väntar på min förlossningsberättelse, håll i er, här kommer den (även de svårt att förklara med ord, men jag gör ett försök =)

Lördag 17/4 vid 04-tiden på morgonen vaknar jag med värk som liknande mensvärk (fast lite starkare) kom återkommande var 8-10 minut, förstog då att något var på gång, men försökte somna om, men lagom som jag somnat om var det dags för en ny värk, så höll det på hela morgonen, ringde in till förlossningen vid 07-tiden (mest för att berätta att jag fanns och kanske var på gång under dagen) man behöver ju inte åka in till förlossningen förrän värkarna kommer var 3-4 minut så jag hade ett tag kvar, men kändes ändå skönt att prata med dom.

Värkarna fortsatte på samma vis hela morgonen, förmiddagen, eftermiddagen, var nere på var 6:e minut ett tag, tog då en promenad för att sätta fart på det...men icke...klingade istället av några timmar (!!) de blir nog ingen bebis tänkte vi och kände oss lite smått uppgivna...senare på kvällen kom dock värkarna tillbaka igen, men fortfarande med hela 10 minuters mellanrum...la mig i soffan och deppade lite, somnade till framför en film, men vaknade ju var 10e minut, men kunde på något konstigt vis ändå slumra till emellan värkarna, straxt efter kl 23 vaknade jag till av ett märkligt "knäpp" där nere sen anade jag något blött i trosorna....men de kan väl inte vara..??? satte mig upp och jooo....vattnet hade gått, tog mig till toaletten medans byxorna blev nerdränkta i fostervatten och hojjtade till adde på vägen till toan att nu minsann tror jag de händer grejer här *överlycklig samtidigt lite lätt panikslagen* Tvättade av mig inne toaletten och ringde sen förlossningen igen. Fick en tid till morgonen därpå kl 10:00 för kontroll, skulle höra av mig om fostervattnet ändrade färg, om jag fick feber eller om värkarbetet tilltog.

Hopp..lätt att gå och sova nu då...när man visste vad som väntade, vi packade hur som helst det sista till BB-väskan ifall det skulle komma gång mer under natten eller om det skulle bli igångsättning när vi kom in på kontroll morgonen därpå. Gick och la oss vid 1-tiden, jag hann ligga i sängen ca 15 minuter sen kom värkarna helt plötsligt var 6e minut, sen var 5e minut...avvaktade ngn timma men ringde sen förlossningen eftersom de sagt så, men de tyckte att mina värkar höll i sig för kort tid (höll i sig ½minut och det skulle tydligen inte hända så mycket för själva öppningsarbetet om de inte höll i sig upp emot 1 minut) "lägg dig och försök sova fick jag till råd, det är sällan någon förstföderska får barn hemma, de här kommer nog ta tid och du behöver inte vara orolig att ni har en bit att åka, försök vila...jaha tänkte jag, hur fan ska de gå? =) Satte på mig TENS-apparaten jag hyrt, men den gjorde ju ingen större nytta eftersom jag inte hade ont i ljumskar eller rygg (där man kan koppla den) jag hade bara ont i nedre delen av magen men jag körde på hur som mest för att rent psykologiskt ha något att ta till när värkarna kom. Värkarna fortsatte att komma tätare och tätare och tillslut kom de varannan minut (men varade fortfarande vara ½ minut) Adde hade somnat till och jag tänkte "jag smyger ut, stänger dörren så han får sova vidare" *skratt* hur man nu ens kan tänka så när man själv vet vad man ska genomgå, Vankade av och ann i huset, duschade varmt och tyckte väl att de egentligen fortfarande var relativt uthärdigt men blev mer orolig för att värkarna kom så tätt...gick upp i sovrummet och då vaknade adde, när han då såg hur ont de ändå började göra på mig och hur tätt de kom fick jag mig en mindre utskällning för att jag inte väckt honom...kan ju hålla med om de nu, men har hört fler som tänkt likadant...omtänksam som man e =)

Ringde återigen in till förlossningen och sa att jag börjar känna det som jag vill komma in nu vad ni än tycker, fick till svar att "du är välkommen om du känner dig orolig men var beredd på att vi inte kommer kunna göra så mycket eftersom ditt förlossningsarbete ännu inte kommit så långt (med tanke på de korta värkarna) Det skiter jag i tänkte jag och vi satte oss i bilen för jag kände ändå på mig att de inte var som dom sa...

Kl 05:00 är vi inne på förlossningen, blir undersökt och har då öppnat mig 3 cm, barnmorskan som jag haft kontakt med via telefon sa lite snopet att "jaha dina värkar måste nog ha varit längre än en halv minut ändå..." men jag tänkte att klockan kan jag ju faktiskt, var nog mest att hon kände sig lite dum...

Jag hade planerat att få ryggbedövning, men det tyckte barnmorskan vi skulle vänta med, bestämde att jag skulle börja med ett varmt bad så länge, sagt och gjort 06:00 ligger jag i och har det rätt så bra i ett glödhett bad...även om värkarna kom tätt, hade det bra ca 15 minuter, sen kommer värkarna med nästan 1 minuts mellanrum och ändrar helt karaktär...kändes liksom som att hela kroppen ville ta i samtidigt..."men de kan ju bara inte vara så att det redan är dags för att krysta, jag har ju många timmars jobb kvar fram tills dess efter allt de sagt till mig här?"

Blev starkare och starkare värkar och jag vet att jag tänkte: Hur fan ska de här gå egentligen om det känns så här redan nu?!!? Jag kommer definitivt inte att överleva detta!

Blir mer o mer panikslagen av denna känsla, och ringer på klockan, säger att jag snart inte står ut längre, får rådet att ligga kvar i badet och fylla på med mer varmvatten....gör som dom säger, 5 minuter efter att personalen gått därifrån ringer adde på klockan igen, för då kunde jag knappt säga vad jag ville till honom, ville helst krypa ut mitt eget skinn...då kommer barnmorskan in och säger att jag kan gå in på förlossningsrummet om jag tycker det är jobbigt att ligga i badet...

"jaha, gå in på förlossningsrummet tänker jag, hur ska jag ta mig upp från badkaret först o främst, jag kände det mer som att jag ville föda barn där i vattner" Efter mycket stök och hjälp från adde är jag hur som helst inne på mitt rum, nu har värkarna blivit ännu starkare, kändes som jag började klättra på väggarna för att jag inte visste hur jag skulle sitta,stå eller ligga, och i och med att personalen menade att de inte var dags än undrade jag hur fan de skulle bli sen när det var så här djävligt nu...

Skiftbyte i personalen, och den nya personalen kommer in på mitt rum, de undersöker mig direkt och konstaterar att på den timman jag legat i badkaret har jag öppnat mig från 3 till 10 cm, det var alltså krystvärkar jag haft ett tag, inte så konstigt att jag kännt som jag gjort, det som gjorde mig mest nöjd i det läget var att nattpersonalen (som jag fick känslan av att de inte riktigt tog mig på allvar) kom in i rummet en sista gång och fick då reda på att det var dags att börja krysta för mig...Oj vad bra du jobbat på i badet Therese! Jo tack tänkte jag, och insåg att min plan med ryggbedövning hade gått i stupet p.g.a att dom inte undersökt mig när jag hängde på klockan, utan tyckte bara att jag skulle fylla på med varmvatten i badet...

hur som helst, dags att börja krysta, var på något underligt sätt en befrielse, trots smärtan så kändes det ändå skönt i jämförelse med de vanliga värkarna...nu hände det nåt...för ett tag vill säga, gick jättebra till en början, men efter 1 timmas krystvärkar avtog mina värkar i styrka, livmodern var trött, fortsatte dock kämpa på, kämpa,kämpa,kämpa tills jag var blå...2,5 timma senare med krystvärkar fanns det inte speciellt mycket kraft kvar, även om de hela tiden sa att jag var väldigt stark, men min kropp ville liksom inte längre va med på tåget eftersom det blev så korta och svaga värkar...en till barnmorska tillkallades, de försökte hjälpa till genom att häva sig på min mage samtidigt som jag kystade, hände inget....läkare tillkallades och det disskuterades en stund, jag börja känna oro för barnet eftersom det kan bli lidandes om det drar ut så här länge på tiden, men alla värden tydde hela tiden på att bebis mådde bra där inne.
Beslut om sugklocka togs och det är väl mer eller mindre en skräck för de flesta eftersom det är allmänt kännt att man går sönder mer då...men just då kände jag bara "gör vad ni vill, bara vi får ut bebisen, för jag pallar snart inte mer"

Ytterligare en barnläkare tillkallades ifall bebis skulle må dåligt då den kom ut, var nu rätt många i rummet, men jag såg det mesta som skuggor bara...

Läkaren hjälpte till under 2 värkar med sugklockan, sen tog hon bort den och jag födde fram lilla Leia på egen hand sista biten...får upp vårt mirakel på magen kl 09:57 och allt det hemska var försvunnet, när jag sen får höra att barnläkaren inte ens behöver titta på henne för att allt ser helt normalt ut blev jag lättad.

Nu låter det som en mardrömsförlossning kanske, och ja..de blev ju lite komplikationer, men värkarna hemma var ändå hanterbara, det som var värst var nästan känslan av att nattpersonalen bedömde att jag kom in mest för att "lugna mig" att det inte var dags än, men i själva verket ska de börja krystas...och sen givetvis att det blev så himla utdraget, många har krystvärkar i 30minuter upp till en timma, jag låg 2.5 timmar och det tog på krafterna, hade det inte varit för dom 2 sakerna hade jag nog upplevt förlossningen så mycket mer positivare.

Men trots detta var det värt varenda pina, att jag känt mig totalt utpumpad på kraft, känns som ett ånglok kört över min kropp (träningsvärk i varenda muskel), att man knappt kan sitta ner för ett "ömmande nedre", ännu mindre sugen på att gå på toaletten gör inte de minsta, för varje gång jag tittar på vårt lilla under så blir jag varm i hela kroppen - ÄLSKAR DIG LEIA -

NÅGON TIMMA GAMMAL

1 DAG GAMMAL (BLEV KVAR PÅ BB 2 NÄTTER)

STOLT KUSIN HADE PLANERAT LÄKARBESÖK PÅ VRINNEVI, VAR JU GIVETVIS TVUNGEN ATT TITTA PÅ SIN EFTERLÄNGTADE KUSIN

2 DYGN GAMMAL - NU DRAR VI HEM TILL OLSTORP! (SER INTE HELT NÖJD UT DOCK=)).
TRÖTT PAPPA OCH LITEN LEIA LIGGER HEMMA I SOFFAN OCH TITTAR PÅ FOTBOLL =)