Ge tillbaka mitt humör och min kropp tack!

Har under graviditeten sagt att jag inte känner av hormonerna i omlopp, men nu sista månaden kan jag bli galen på mig själv och mitt humör...stackars "han" jag lever tillsammans med...





Igår var jag på ett strålande humör hela dagen, på eftermiddagen började min sinnesstämning krisa då jag insåg att jag knappt lyckades raka benen i duschen för att jag inte kom åt, för att jag inte såg, för att jag fick sammandragningar när jag börjde mig ner o.s.v( kan väl inte va så farligt tänker ni nu?) Nej...förmodligen rasar inte världen för en sån sak...men när det DESSUTOM blir klumpar i potatismoset som jag sedan gjorde då minsann....då är jordens undergång nära!!





Det slår ju konstigt nog aldrig heller fel, att adde precis just då lyckas komma hem från jobbet. Han fick sig en rejäl känga innan han ens hunnit stänga ytterdörren, allt från att det "minsann inte skulle bli några mer barn här inte", och att han skulle "va skyldig mig resten av livet för att jag bär hans barn" osv osv osv....


(inser nu i efterhand att jag inte mena det, men DÅ mena jag det verkligen! =)).





Lugnade mig något frammåt kvällen, men vaknade imorse igen arg som ett bi...på allt och ingenting...ringde mamma och beklaga mig lite, började baka och lyssna på winnerbäck...och vipps så är jag återigen "back in buisness"...strålande glad och tycker det mesta leker =) Får se hur länge de håller, adde kommer ju hem om ca 4 timmar och tills dess hinner mycket hända!

Livet som gravid är underbart!

här är i allafall ett kort från v. 35 där jag ser relativt tillfreds ut med tillvaron